ond tro med afseende å sin rätt till egendomen eller redan instämts af rätte ägaren. Däremot kan någon skyldighet i sådant hänseende icke åläggas den, hvilken handlat i god tro. Hvad han sålunda åtgjort kan icke för honom medföra någon som helst menlig påföljd; äfven i-detta afseende har han haft fog att behandla egendomen så som vore den hans. Någon uttrycklig bestämmelse i detta ämne har icke ansetts erforderlig.
Äganderättstvist på grund af öfverlåtelse till tvänne.Såsom ofvan anförts, får man enligt vedertaget språkbruk icke under
klander På egentlig mening hänföra sådana fall, då tvist om äganderätten till en fastighet uppstår mellan tvänne, hvilka båda omedelbart härleda sin rätt från samme fångesman. Denna åtskillnad är i förslaget bibehållen; bestämmelser angående verkan af öfverlåtelse till tvänne återfinnas i 4 kap. 5 §, 5 kap. 3 § och 15 kap. 15 §.Då emellertid i de delar, hvarom förevarande kapitel handlar, samma regler böra gälla, vare sig kärandens talan har karaktär af klander eller grundar sig på nämnda bestämmelser, har det befunnits nödigt att genom uttrycklig föreskrift göra de om klander här gifna bestämmelserna tillämpliga å nämnda fall, så vidt förhållandenas likhet därtill föranleder.
Då i 7 kap. 8 § införts föreskrifter angående förfarandet. när löseskilling skall bestämmas af skiljemän, hafva de i sådant afseende i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt likasom i 7 § lagen om servitut meddelade stadganden ersatts med
hänvisning till nämnda föreskrifter.
I 7 kap. 8 har Beredningen upptagit bestämmelser om sättet och villkoren för utöfvande af den rätt, som, när klandertalan bifalles, tillkommer den afträdande besittaren att bortföra byggnader eller annat, som han påkostat egendomen.
