Ej må – – – afgörande.
Är tomt – – – medgifves.
Där sådant fall är för handen, att, efter ty i 4 kap. 11 eller 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken sägs, tomt kan i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet, må ej – – – sökas.
Den i 15 kap. 7 § införda tilläggsbestämmelsen har genom hänvisning i 16 kap. 3 § gjorts tillämplig jämväl å inteckning.
Ändringen i denna paragraf inskränker sig därtill, att ur densamma uteslutits hvad som hänför sig till ansökan om inteckning, där talan om lösningsrätt till egendomen blifvit instämd. Att genom särskild bestämmelse förhindra intecknings beviljande i sådant fall har med hänsyn till det i 15 kap. 9 § införda stadgandet i fråga om lagfart å fång, vid hvilket lösningsrätt må utöfvas, ej erfordrats. Af detta stadgande, sammanställdt med föreskriften i 6 § af förevarande kapitel, följer nämligen, att ansökan om inteckning för förvärfvarens gäld skall förklaras hvilande, till dess lösningsfrågan blifvit slutligen pröfvad. Såsom ofvan framhållits, innefattar 15 kap. 9 § förbud mot lagfarts beviljande äfven för det fall, att lösningstalan icke blifvit instämd men tiden för dess instämmande ännu icke gått till ända när lagfarten sökes. Kommer sedermera lagfart för förvärfvaren att beviljas, åligger det inteckningssökanden att fullfölja sin ansökan såsom i 6 § andra stycket föreskrifves. Om däremot lösningsanspråket bifalles, har detta till följd. att lagfart för förvärfvaren icke meddelas, och inteckningsansökningen kommer därför att förfalla.
Den här vidtagna ändringen beror af samma skäl, som föranledt ändring i 15 kap. 16 §.
