väl äfven vara fallet med Lunds domkyrkas lösningsrätt till skattesålda hemman och gatehus, ehuru dessa i jordeboken upptagas under skattetitel. Är grunden till ifrågavarande lösningsrätter den nu angifna, komma de att försvinna i och med det att stadgandet i 4 kap. 5 § jordabalken för framtiden sättes ur gällande kraft; och föreligga enligt Beredningens tanke inga särskilda skäl att för nu ifrågavarande fall bibehålla ränteägarens lösningsrätt. Visserligen har i såväl ena som andra fallet i skatteköpebrefven intagits förbehåll om hembud vid försäljning utom börd, men synes detta så mycket mindre kunna gifva lösningsrätten en oberoende af nämnda lagrum bestående helgd, som, därest lösningsrätten skulle stödja sig ej på lag utan på särskildt aftal vid skatteförsäljningen, ett sådant aftal ej mot 1 kap. 2 § jordabalken. sådan den lyder enligt förordningen den 1 maj 1810, jämförd med förordningen den 6 februari 1849, kan äga giltighet.
Skulle emellertid lösningsrätten utan vidare upphöra, komme därigenom hospitalet och domkyrkan att beröfvas äfven dess ekvivalent, ofvan berörda rekognition och erkänsla. Ett sådant mot billighet stridande resultat har Beredningen genom stadgandet i förevarande paragraf velat förekomma. Under enahanda villkor, hvarunder hospitalet eller domkyrkan hittills, när de ägt lösningsrätt men ej velat begagna sig däraf, haft rätt att uppbära ifrågavarande afgifter, böra de därvid bibehållas. När alltså enligt hittills gällande lag[1] lösningsrätten skulle hafva kunnat göras gällande men på grund af den nya lagen ej vidare må utöfvas, skola likväl berörda afgifter utgå.
I detta sammanhang vill Beredningen erinra, hurusom senast vid 1898 års riksdag väckts fråga om upphörande eller afskrifning af den Lunds domkyrka tillkommande "erkänslan", hvilket förslag af Riksdagen afslogs på hemställan af statsutskottet, som yttrade, att ett upphäfvande af dessa afgifter gifvetvis skulle beröra domkyrkans rätt och sålunda äfven prästerskapets privilegier.
Enligt gällande rätt likasom enligt förslaget inträder lösningsrätt till fast egendom, som till annan öfverlåtits, redan i och med öfverlåtelsen. Härmed är ock gifvet.
att där öfverlåtelse ägt rum innan nya lagen trädt i kraft. den berättigade bör
- ↑ Jfr K. Maj:ts dom den 19 juli 1881 (N. J. A. s. 362).
