Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/300

Den här sidan har korrekturlästs
289

I de flesta europeiska stater har detta institut sedan lång tid tillbaka varit afskaffadt. Med de anspråk, hvilka måste ställas på reda och klarhet särskildt i sådana rättsförhållanden, som hänföra sig till fast egendom, är det icke förenligt att lita till ett rättsinstitut af den dunkla och osäkra beskaffenhet som urminnes häfd. Beredningen har icke heller i sitt förslag till jordabalk upptagit någon bestämmelse om urminnes häfd. Emellertid måste, äfven om institutet såsom sådant icke vidare bibehålles, de å urminnes häfd redan grundade rättigheter upprätthållas. Betydelsen af detta förhållande gör det påkalladt att här upptaga en öfversikt af institutets utveckling och innebörd.

Främmande rätt.I det romerska rättssystemet kom urminnes häfd allenast i ringa mån och endast för enstaka fall till användning. I de äldsta germanska rättskällorna påträffas knappast några fullt karaktäristiska och skarpt utpräglade fall, i hvilka urminnes häfd kommit till användning, men väl möter man där ofta den allmänna åskådning, som i rättsskipningen låter hänsyn till det sedan gammalt bestående, det fäderneärfda, vara afgörande. Först i den kanoniska rätten erhöll urminnes häfden en mer bestämd utbildning i formellt afseende, ehuru visserligen äfven i dessa rättskällor likasom i de romerska hufvudsakligen upptagas enstaka fall, där urminnes häfd skulle tillämpas; dessa äro i allmänhet hänförliga till den offentliga rätten, såsom rätt till tull af vägfarande, rätt till tionde m. m. Också i särskilda tyska rikslagar från 1500-talet erkännes urminnes häfd i fråga om vissa offentligträttsliga förhållanden. Efter hand uppstod emellertid inom rättsdoktrinen den åskådning, att urminnes häfd ägde tillämpning å alla rättsförhållanden – såväl privata som offentliga –, där en rättighet kunde vara förenad med besittning, d. v. s. på ett stadigvarande sätt utöfvas. I verkligheten blef dess användning begränsad till vissa grupper af rättigheter, vanligen sådana som hänförde sig till fast egendom, ofta af offentligträttslig (kyrkorättslig) natur. I denna omfattning ingick rättsinstitutet i den tysk-romerska rätten.

Inom det område, där denna s. k. gemeines Recht gällde, utbildades efter hand genom doktrin och rättspraxis allt mer bestämda regler för institutet. I många hänseenden gjorde sig olika meningar gällande, framför allt i fråga om institutets allmänna betydelse: är urminnes häfd ett laga fång eller allenast ett bevis, en

presumtion för den rättmätiga uppkomsten af den rätt. till stöd för hvilken urminnes

37–083443.