häfd åberopas? Äldre lagar och till dem hörande litteratur ansluta sig i regel till den förra uppfattningen, men denna har efter hand fått vika för den senare. Numera uppfattas i regel urminnes häfd såsom ett slags bevis, en presumtion för den lagliga uppkomsten af en viss rättighet, t. ex. äganderätt till en fastighet. Men detta bevis är af säregen art; det faller icke därför, att det visas, att före den tid, urminnes häfden omfattar, fastigheten tillhört någon annan än den, som åberopar häfden, eller någon af hans fångesmän. Det är ju alltid möjligt, att en laglig öfverlåtelse skett från den tidigare ägaren till någon, från hvilken den, som nu åberopar häfd, härleder sin rätt, ehuru man icke vet något därom. Urminnes häfden faller därför först för en bevisning, som ådagalägger, att den, som åberopat häfden, i själfva verket härleder sitt fång från någon, hvilken från en sådan tidigare ägare obehörigt tillägnat sig fastigheten.
Den tysk-romerska rättens regler om urminnes häfd upptogos i allmänhet icke i de stora lagkodifikationerna under 1700- och 1800-talen. I de tyska stater, som redan under 1800-talet eller tidigare erhållit kodifierad rätt, blef genom denna urminnes häfd afskaffad. I de stater, där fransk rätt infördes, kom därigenom institutet att försvinna. Code civil känner det icke.[1] Det förekommer därför icke heller i Italien, Belgien eller öfriga länder, där det franska rättssystemet är rådande. I österrikisk rätt är urminnes häfd ock afskaffad. I den engelska rätten däremot spelar urminnes häfd en icke obetydlig roll; dock har man här mer att räkna med allmänna hänsyn till hvad af ålder ägt bestånd än med ett särskildt utbildadt rättsinstitut. I dansk rätt har urminnes häfd numera allenast en mycket begränsad användning. Då i fråga om äganderätt till fast egendom dansk rätt erkänner 20-årig häfd utan att sätta denna i förhållande till någon inskrifningsåtgärd, saknas här utrymme för urminnes häfd, som skulle skilja sig från den förra endast med hänsyn till besittningstidens längd. Däremot gäller urminnes häfd i fråga om visst slag af servitut I den norska rätten torde ungefär samma grundsatser tillämpas som i den danska.
Den nya tyska civillagen omnämner icke urminnes häfd. I den mån rättigheter, som hvilade på urminnes häfd, ägde bestånd, då den nya lagen trädde i kraft,
förblefvo de naturligtvis orubbade, men nya rättigheter kunna icke grundas på
- ↑ I Code civil (art. 691) har emellertid förbehåll skett om den fortfarande giltigheten af de servitut, som på grund af urminnes häfd ägde bestånd då lagen trädde i kraft.
