Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs
291

urminnes häfd. Vid den nya fastighetsbokens första uppläggande måste genom äldre fastighetsböcker eller annorledes bevisning föras om ägarens åtkomst. I undantagsfall kunde denna bevisning afse urminnes häfd. Sedan en fastighet upptagits i fastighetsboken. behöfver man i regel icke återgå till en sådan rättsgrund; till förmån för den, som efter öfverlåtelse i god tro förvärfvat fastigheten, gäller nämligen fastighetsbokens uppgift om öfverlåtarens äganderätt såsom riktig. I den mån fastigheterna blifva föremål för öfverlåtelse, förlorar alltså urminnes häfden såsom stöd för äganderätt till fastighet all betydelse. I fråga om fastigheters omfattning och gränser är ock en bevisning angående urminnes häfd utan betydelse; dessa frågor afgöras med ledning af katastern eller andra urkunder efter långt friare bevispröfning.

I fråga om servitut har urminnes häfd blifvit föremål för särskilda öfvergångsbestämmelser. Enligt art. 187 i promulgationslagen till den tyska civillagen förblifva de servitut, som innan den nya fastighetsboken blifvit upplagd tillkommit genom häfd – vare sig viss tids häfd eller urminnes –, fortfarande gällande utan inskrifning. Att här söka framtvinga inskrifning ansågs hvarken behöfligt eller lämpligt. Tillvaron af dylika servitut vore i äldre städer, där de oftast förekomme, ej sällan okänd för vederbörande själfva och uppdagades först vid ombyggnad eller när eljest noggrann undersökning komme i fråga. Hvad anginge landsbygden, vore där vanliga servitut i regel icke för den fastighet, vid hvilken de häftade, synnerligen betungande, och det kunde därför icke för fastighetskrediten anses äfventyrligt, om de undantoges från inskrifningstvång.[1] Då nya servitut icke vidare kunna uppkomma genom häfd, måste innehafvaren af en fastighet, där han vill åberopa häfd såsom grund för en servitutsrätt, styrka, att sådan häfd var för handen redan när den nya fastighetsboken upplades. Detta bevis blir uppenbarligen i längden allt svårare att föra, och möjlighet till inskrifning af dylikt servitut har därför blifvit honom beredd. För sådan inskrifning gälla de allmänna. reglerna, enligt hvilka fordras antingen skriftligt medgifvande från fastighetsägaren eller en dom, som fastställer rättighetens bestånd och innehåll.


  1. Emellertid har åt de särskilda staterna förbehållits rätt att föreskrifva inskrifningstvång för servitutsrättigheter i allmänhet eller för vissa slag däraf. Bayern, Hamburg och Hessen hafva i samband med den nya lagens trädande i kraft infört sådant tvång.