Äldre svensk rätt.I Sverige har urminnes häfd ägt betydelse alltifrån den tidigare medeltiden. Landskapslagarna innehålla däraf spår, ehuru visserligen de flesta lagrum, som ansetts innehålla bestämmelser om urminnes häfd, gifva anledning till tvekan, huruvida sådan i egentlig mening åsyftats. Att i allmänhet, då utredning ej annorledes kunnat vinnas, en viss hänsyn tagits till hvad af ålder ägt bestånd är en grundsats som framträder lika väl i den fornsvenska rätten som i öfriga äldre germanska rättssystem. Men häri ligger, såsom ofvan anmärkts, knappast ett erkännande af urminnes häfd.
I landslagen förekomma några antydningar om urminnes häfd, hvilka röja inflytande från kanonisk rätt. Dessa antydningar äro af särskild vikt, ty härigenom hafva gifvits anknytningspunkter för utvecklingen af läran om urminnes häfd till öfverensstämmelse med allmän europeisk rätt. I 4 kap. af landslagens konungabalk gifves en förklaring af uttrycket Uppsala öd: "så gammalt kronogods att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru det först under kronan kommit". Det är tydligen det inom romersk och kanonisk rätt vedertagna begreppet præscriptio immemorialis, som här återgifves. En öfversättning af detta uttryck ("uminnis häfd") föreligger i jordabalken 1 kap., som på samma gång innehåller hufvudstadgandet i ämnet: "Lagligt stånde och olagligt återgånge, ty allt lagfånget är rätt fånget, och allt olagligt fånget är som ofånget, tills urminnes häfd åkommer. Och ehvar urminnes häfd åkommer, det är lagfånget; det må ock ingen kvälja".
Då detta stadgande fått sin plats i jordabalken såsom inledning till bestämmelserna om laga fång till fast egendom, ligger det nära att antaga, att man tänkt sig urminnes häfd allenast i dess användning å äganderätt till fastighet. Sedan under 1600-talet läran om servitut utbildats, har emellertid i öfverensstämmelse med den allmänna doktrinen urminnes häfd kommit till användning äfven i fråga om detta rättsinstitut. Men vid denna begränsning har den svenska rätten stannat, hvad angår privaträttsliga förhållanden.
Att med afseende å, själfständiga fastigheter urminnes häfd endast sällan kom till användning ligger i sakens natur. Under landslagens tid beredde den treåriga häfden vida snabbare trygghet i förvärf af fastigheter, som öfverlätos från en till annan. Endast i fråga om fastigheter, som icke förvärfvats genom öfverlåtelse. kunde urminnes häfd ifrågakomma. I enstaka fall torde sålunda urminnes häfd
