Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/304

Den här sidan har korrekturlästs
293

hafva kommit till användning, då en fastighet länge gått i arf inom en släkt men upplysning saknades, huru den först kommit till denna släk.[1]

I regel har alltifrån 1600-talet vid egentliga äganderättstvister, där urminnes häfd åberopats, icke varit fråga om hela fastigheter utan om urfjäll, d. v. s. särskilda områden. som lyda under annan by än den, inom hvars rågång de ligga. En nödvändig förutsättning för att kunna åberopa urminnes häfd till en dylik parcell är, att området inneslutes af rå och rör eller därmed likställda gränsmärken (gård och vård, stängsel). Att området måste vara sålunda begränsadt är en i svensk rätt under 1600-talet antagen skärpning af den i sakens natur liggande regeln, att besittningen är grundläggande för den rätt, som skall stödjas å häfden: "tantum praescriptum quantum possessum". Det allmänna begreppet besittning har icke synts lämna domstolarna tillräcklig ledning, och det har därför uppställts en särskild fordran på områdets säkra begränsning.

Att i gränstvister urminnes häfd kunde åberopas har i den äldre svenska rättslitteraturen ansetts vara en gifven sak. Dock har tidigt framhållits, att i vissa gränstvister åberopandet af sådan häfd är uteslutet enligt sakens natur eller såsom stridande mot eljest gällande rättsgrundsatser. Är fråga om gräns i öppen skog och mark byar emellan, där man från båda sidor häfdat om hvarandra, föreligger icke ett så-dant besittningsförhållande, som erfordras för urminnes häfd. Icke heller mellan grannar i samma by gäller urminnes häfd; deras andelar i byn bestämmas af byamålet. En fastighets byamål betecknar fastighetens ideella andel i byn; gränserna. på marken äro endast en tillämpning af lagens bestämmelser om denna andel. Under sådana omständigheter kan själfva besittningsförhållandet grannar emellan icke blifva afgörande. Omtvistad var däremot under 1600-talet frågan om urminnes häfdens betydelse i gränstvister mellan hvar, när det icke gällde skillnad i öppen skog och mark. Man tvistade om förhållandet mellan urminnes häfd och de af lagen i

främsta rummet nämnda gränsmärkena, rå och rör. Dessa skilja sig från andra

  1. Såsom exempel kan anföras en Svea Hofrätts dom den 6 november 1667. Genom denna afgjordes en jordatvist, däri käranden åberopat ett fastebref från 1406 för att visa, att svarandenas åtkomst varit olaglig. Underrätten gaf fasta åt käranden 1656, men hofrätten restituerade svarandena de ägor, som deras fader och förfader sedan urminnes tid och de själfva intill år 1656 innehaft. Denna dom är af intresse äfven så till vida. att den visar, att bevisningen om ännu äldre rätt icke gäller mot urminnes häfd, med mindre det kan styrkas, att den, som åberopar häfd, härleder sin rätt från någon, som olagligen tillägnat sig den omtvistade rättigheten från någon af kärandens fångesmän.