för gränsbestämningen i dylikt fall anvisas här samma nödfallsutväg, som redan under medeltiden anlitades, eller att i afseende å ett för flera byar gemensamt område i skog och utmark verkställa delning efter byamål.[1]
Huruvida lagen förutsatt möjligheten att med urminnes häfd värja en för sig bestående fastighet, är icke fullt tydligt. Visserligen talas i 15 kap. 1 § helt allmänt om fast egendom – ett i 1734 års lag ovanligt uttryck –, men det är icke uteslutet, att Lagkommissionen haft den föreställning, att de i 3 § uppräknade lägenheterna vore, jämte gränsparceller, de enda egentliga föremålen för urminnes häfd, så vidt "fast egendom" anginge. Ett sådant antagande vinner stöd af 15 kap. 2 § i 1695 års förslag. Där heter det, att urminnes häfd "icke gäller i by och tegskifte mellan grannar, utan öre och örtug, aln och stångtal, pund och tunneränta, ej heller i skog och mark, där klöf om klöf går och yx om yx hugges, oaktadt någon kunde bevisa sig där hafva åverkat, utan i åker, äng och afskilda och utmärkta skogsparker, fiskeverk, notdräkt, nätläggande och kvarnställe, som med rå och rör eller gård och vård äro inbegripna". Emellertid har ju en dylik begränsning icke kommit till bestämdt uttryck i lagen, och man torde därför icke kunna antaga, att urminnes häfd ej skulle kunna göras gällande i fråga om en för sig bestående fastighet. I de fall, där frihet från klander kunnat vinnas enligt 1805 års förklaring, har urminnes häfd naturligtvis icke behöft åberopas. Sedan lagfartstvånget genom 1875 års förordning blifvit allmänt och 1881 års förordning om tjuguårig häfd i anslutning till lagfarten gifver full trygghet i äganderättsförvärf inom kortare tid än den, som erfordras för urminnes häfd, har för denna senare, så vidt själfständiga fastigheter angår, icke funnits något egentligt utrymme. Dock kan, på sätt- nedan skall visas, urminnes häfd fortfarande äga praktisk betydelse såsom stöd för stiftelsers och menigheters rätt till fast egendom.
Enligt 15 kap. 3 § äger urminnes häfd användning å "utjord eller urfjäll. kvarn och kvarnställe eller annat vattenverk eller öar och holmar". Då här nämnes utjord, afses därmed icke själfständiga utjordar eller skattlagda torp, utan sådana utjordar, som icke hafva tomt eller öretal i byn. En dylik utjord skiljer sig från urfjäll däri, att den icke såsom en sådan häfdas till annan by utan till hemman
i samma by, där den är belägen;[2] med en utjord af detta slag torde s. k. enskild
- ↑ Jfr K. Maj:ts dom den 23 juni 1851 (Schmidt J. A, XXIV s. 193).
- ↑ Ehuru denna skillnad mellan utjord och urfjäll alltsedan 1600-talet framträder i författningar och rättslitteratur, har likväl språkbruket i fråga. om användningen af dessa. uttryck alltid varit vacklande. Också hvad här benämnts urfjäll förekommer ofta under namn af utjord.
