Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/311

Den här sidan har korrekturlästs
300

vidare finge däremot gälla, skall icke förnekas, men det har icke skett och kan icke med nödvändighet härledas ur sakens egen natur.

Bestämmelserna i 1734 års lag om urminnes häfds tillämpning å servitut äro mycket knapphändiga; de inskränka sig till omförmälda antydan i 15 kap. 1 § jordabalken. I de tidigare förslagen fanns härom särskildt stadgadt.[1] Dessa stadganden uteslötos i 1723 års förslag, och då i stället vid orden "fast egendom" i 1 § af 15 kap. insattes "eller rättighet", bör med ledning af förarbetena detta anses åsyfta allenast servitut. Visserligen kunde med det af Cronhjelm formulerade stadgandet, hvilket sedan ingick i lagen, synas instämma, att i enlighet med den tysk-romerska doktrinen alla rättigheter, som voro förenade med besittning, också vore föremål för urminnes häfd, men med det använda kortfattade uttrycket kan något sådant desto mindre anses hafva åsyftats som därom aldrig varit fråga vare sig i den äldre rätten eller under förarbetena till lagen. Då genom förordningen den 16 juni 1875 föreskrefs, att servitut skulle intecknas för att gälla mot ny ägare af den fastighet, som af servitutet besväras, borde detta strängt taget hafva medfört, att för framtiden urminnes häfd i fråga om servitut afskaffats. 1875 års lagstiftning lämnade emellertid lagens bestämmelser om urminnes häfd oberörda. Ett servitutsanspråk kan alltså stödjas på urminnes häfd icke blott så att sådan häfd visas hafva uppkommit före den 1 januari 1876 – då lagen trädde i kraft -, utan äfven så att vid bevisning om urminnes häfd må tagas hänsyn till tid, som faller efter nämnda dag.[2]

Beredningens förslag.I den nya jordabalken har icke upptagits någon bestämmelse om urminnes häfd; detta rättsinstitut skall alltså icke för framtiden upprätthållas. Att den rätt. någon enligt äldre lag redan äger på grund af urminnes häfd, förblifver orubbad ligger i

sakens natur, och förbehåll därom har upptagits i 27 § promulgationslagen. Därjämte

  1. Se t. ex. 1695 års förslag 15 kap. 5 §.
  2. Beträffande urminnes häfd till servitut må hänvisas till följande rättsfall: K. Maj:ts domar den 27 dec. 1869 (Naumanns tidskr. 1870 s. 366), den 12 nov. och den 31 dec. 1897 (N. J. A. s. 523 och 618), den 7 maj 1901 (N. J. A. 1903 s. 575), den 1 okt. 1902 (N. J. A. s. 303) samt den 20 mars 1908 (N. J. A. s. 128) ang. rätt att tillgodogöra sig vatten å annans grund såsom drifkraft: den 21 dec. 1588 (Schmidt J. A. XXXII s. 290), den 1 och den 27 mars 1876 (N. J. A. s. 84 och 126). den 1 maj 1894 (N. J. A. s. 289) och den 22 dec. 1904 (N. J. A. s. 5154) ang. rätt för fastighetsägare att uppdämma vatten, ehuru ägaren af annan fastighet däraf lider men: den 5 juni 1849 (Schmidt J. A. XXI s. 376). den 23 okt. 1862 (Naumanns tidskr. 1864 s. 722), den 12 mars 1878 (N. J. A. s. 1121), den 'lt febr. 1896 (N. J. A. s. 48), den 19 nov. 1907 (N. J. A. s. 489) och den 12 juni 1908 (N. J. A. s. 238) ang. rätt till fiske; samt den 7 april 1875 (N. J. A. s. 164), den 10 april 1876 (N. J. A. s. 210), den 14 juli 1885 (N. J. A. s. 214) och den 11 maj 1891 (N. J. A. s. 217) ang. rätt till väg.