sammanträden med ortsbefolkningen äro af nöden. Närmare föreskrifter om sådana sammanträden lämnas i 5 §.
Enligt 6 § hafva förättningsmännen att afgifva utlåtande, huru långt ut i sjön strandägarnes område sträcker sig. Närmare stranden än 180 meter från det ställe invid denna, där stadigt djup af två meter vidtager, må gränslinjen för detta område icke dragas. Men därutöfver må gränsen sträckas så långt från stranden som inredningen gifver vid handen. Det kan därför inträffa, att strandägarnes vattenområden å ömse sidor mötas; i sådant fall kommer i utlåtandet endast att uttalas, att hela det vattenområde, som är i fråga, tillhör strandägarne. I de fall, då icke hela vattenområdet är strandägarnes men det enskilda området sträcker sig utöfver den i lagen bestämda gränsen, torde i regel gränslinjen bäst angifvas sålunda att det afstånd från stranden eller från visst vattendjup därinvid utsattes, inom hvilket vattenområdet tillkommer strandägaren. Skulle utredningen gifva växlande resultat för olika delar af sjön, bör stranden uppdelas i särskilda sträckor, betecknade genom angifna gränspunkter, och särskildt för en hvar af dessa sträckor utsättas det afstånd, som är bestämmande för gränslinjen. Gifvetvis måste de ställen af stranden, som utgöra hållpunkter för gränsens bestämmande, i protokollet noga beskrifvas. Till följd af beskaffenheten af den utredning, på hvilken utlåtandet grundas, måste det antagas, att dessa punkter äro allmänt kända och lätta att igenfinna. hvarför Beredningen icke ansett nödigt föreskrifva, att desamma skola å karta utmärkas.
Ifrågavarande förrättningar hafva till ändamål allenast att bestämma utsträckningen af strandägarnes äganderätt i förhållande till det allmänna. Tvister mellan strandägarne inbördes om hvad hvar och en af dem tillkommer utaf det enskilda området få därför icke här inblandas. Ej heller beröres af förrättningarna den rätt till fiske, som på ett eller annat ställe kan tillkomma någon utanför hans grund. Att allmänheten icke anses äga någon rätt till fiske å enskild grund i insjöar torde framgå af lagen om rätt till fiske. Däremot kan det enligt 12 § i nämnda lag förekomma, att strandägaren äger rätt till fiske å någon del af det område, till hvilket strandäganderätten icke sträcker sig, men sådana frågor falla icke inom uppgiften för en förrättning af förevarande slag. Om en revision af fiskelagen företages, innan dessa förrättningar kommit till stånd, torde det emellertid därvid böra komma i öfvervägande, huruvida icke lämpligen åt förrättningarna må kunna gifvas den
