icke är att hänföra till fastighetens vanliga afkastning, eller att jaga eller att fiska; dock att, där upplåtelsen afser allenast eller hufvudsakligen rätt att annorledes än till husbehof afverka skog, längsta tid för rättighetens bestånd år fem år.
Hvad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet af rättighet, som där afses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker från kronan.
Aftal, hvarigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.
Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns lifstid; dock att, där upplåtelsen angår fideikommiss, boställe eller annan fastighet, hvaröfver upplåtaren icke äger förfoga utöfver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af fem år.
Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två månader därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på fem år.
Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än som öfverensstämmer med hvad har nedan i 9, 27, 28, 33–37 och 39 stadgas förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut; har sådant, förbehåll skett, vare det utan verkan.
Är arrendetiden så bestämd, att den i 8 kap. 1 § stadgade längsta tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill jordägaren eller
