ej får död theraf; plichte med fängelse wid wattn och bröd, spö eller ris, efter omständigheterna."
S. F. Uppå RådstufwuRättens i Örebro förfrågan, angående Drängen Olof Larsson, som upphängt sig, men till lifwet blifwit återstäld, förklarade Kongl. HofRätten att wid sådane tillfällen den brottslige alltid blifwit ådömd uppenbar kyrkopligt, och förwisad till presterskapet, att njuta underwisning i Christendomskunnskapen. 1704 den 22 Nov. Kgl. S. H. R. Bref till RådstufwuRätten i Örebro. Eho, som wågar sig på någon is, med eller utan skridsko, förr än de öfwerallt blifwa så starka, att de med fullkomlig säkerhet kunna bära folk och kreatur, och därtill warder af wederbörande offenteligen af predikstolarne lofgifwit; skall därföre böta En Riksdaler 32 ss, eller i brist däraf kroppsstraff undergå. 1799 den 6 Febr. Öfwerståth. Kunng. Jämnför Öfwerst. Kunng. den 20 Dec. 1737, MW. 2 T. p. 1337. Soldaten wid Enkedrottningens Regemente L. L. hwilken genom ÖfwerståthållareEmbetets utslag den 26 Martii 1787, blifwit dömd till 10 par spö, för det han emot förbud och warningar, begifwit sig ut på isen emellan Munkbroen och Ragwaldsbacke på Södermalm, hwilket utslag Herrar Riksens Råd faststält på de grunder, att L. L. både warit underrättad om ÖfwerståthållareEmbetets förbud, och äfwen af flere, innan han begifwit sig på isen därifrån warnad; äfwensom, sedan han hunnit ett stycke ut på sjön, af rop från stranden ytterligare blifwit tillsagd att wända om, men sådant med otidighet beswarat, och således endast af öfwerdåd gjordt ett sådant försök, hwarigenom icke allenast ArtillerieHandtlangaren G, som med L. L. warit i sällskap, omkommit, utan ock twänne andre personer, som welat honom rädda, warit i yttersta lifsfara; förklarades rättwisligen hafwa gjordt sig skyldig till det ådömda spöstraffet,
