förmodades kunna injagas, än den brottsligas aflifwande kunde åstadkomma, hwilket likwäl Riksens Ständer uti Betänkande, dat. den 8 Junii 1786, i underdånighet afstyrkte. Se RiksdagsTidn. 1786, N:o 5, 10, 11, p. 35, 80–84. Om i Preusiske Staterne något foster lefwande framfödes, som icke synes äga mensklig skapnad, så får det ändå icke, af föräldrar eller Barnmorskan, på eget bewåg ur wägen skaffas, utan händelsen hos domaren anmälas, som därom låter anställa undersökning. Preus L. 2 T. 20 Afd. 716, 717 §§. Jämnför 1 T. 1 Afd. 17, 18 §§. Därstädes är ock en lägersmann skyldig, så snart han förmärker den lägrade wilja dölja sin nedkomst, att gifwa sådant föräldrarne, husbondefolket, qwinnans wärdsfolk, ortens Barnmorska eller Öfwerhet tillkänna. Underlåter han det, och fostret igenom den lägrades åtgärd omkommer, samt hon därföre straffas antingen till lifwet, med lifstids eller 10 årigt Tukthusstraff; så anses han med 5 till 8 års Fästningsarbete. Har han sjelf uppmuntrat eller förledt den lägrade, eller biträdt henne att dölja lägersmålet, så anses han med lika straff, som hon; dock om hon dömes antingen till döden, eller lifstids Tuckthusarbete, straffes han med 10 års fästningsarbete, och är i förra fallet nödgad, att biwista hennes afrättande. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 975–979 §§.
2 §.
"Ny hafwer sådan kona haft missfödsel, som af wådeligt fall, eller annor händelse timad är, och hafwer hon ej lagdt fostret å lön, utan thet genast uppenbaradt, och gitter wisa orsak till missfödslen; plichte tå för lägersmålet allena."
P. St. Att den dödes kropp bör synas. XXVIII: 6 M. B.
