lefwa, för at begå mord och aflifwas, ställt sig i försåt för Pigan A. L. S, och henne ej allenast med en sten i hufwudet illa slagit, utan ock med en tälgknif orsakat flere sår och blodwiten, samt då hon det oaktat från honom borrtsprungit, till sig tagit ett knyte med inneliggande skorpor, som hon efter sig på marken qwarlämnat, och såmedelst skulle hafwa föröfwat rån; så förklarade Kgl. Maj:t E. L:s brott desto mindre böra anses för rån, som hans å A. L. S. föröfwade wåldsgerning i sitt sammanhang fattad, uppenbart utwisade, att föremålet därmed allenast warit att afhända henne lifwet, men icke den egendom hon möjeligen kunnat med sig hafwa. 1795 den 19 Januarii, Högste Domst. Prot.
Anm. I 23 Cap. Edsöres B. St. L. stadgades lifsstraff, om det i Staden röfwades till ett öres wärde, sedan det i wård blifwit ringt, men 20 markers bot, då det rånades om ljusa dagen, hwilket i så måtto war förståndigt, att det war swårare efter hjelp om nattetid, än om sjelfwa dagen, då folket ännu wistades på gatorne; men denna förståndiga lag, war förenad med en stor absurditet i bewisningssättet, emedan det i förra fallet fordrades 6, och i det sednare 2 witnen, att öfwerbewisa Rånsmannen, utan att Lagstiftaren därwid eftersinnade, huru swårt, om icke omöjeligt det war, att i skymning eller nattetid, igenkänna och kunna anskaffa 6 witnen, och huru föga sannolikt det war, att missgerningen i så stort antal personers närwaro kunde föröfwas. – Misstager sig någon, och rånar annan, än den han tänkt, det befriar honom ej ifrån ordinarie straff, alldenstund det han gjort, härhört af ett elakt uppsåt, och förtjenar således samma straff. Rånar någor af en rånsmann, det han af annan rånt, och sådant sker i uppsåt, det för sig att behålla; så ehuruwäl Rånsmannen ingen skada lidit af
