de egenskaper, eller ock neka eller förringa dem, som utgöra Hans warelse, såsom helighet, allmagt, allestädes närwarelse o. s. w. Då nu, ehwad Religionsförwant som häldst, efter sina Religionsprinciper, bör ärkänna et Gudomligt Majestät och Gudomens egenskaper, följer det af sig sjelf, att smädelse emot Gud är lika straffbar hos alla Trosbekännare, som enligt Religionsfriheten, sig i Swerige nädsatt; men att en Jude bör lindrigare anses än en Lutheran, Reformert, Catholik, om han angående andre personen i Gudomen fäller mindre eftertänksam utlåtelse, en Grek om den 3:dje personen, samt en Reformert och Catholik om Altarens Sakrament, en Jude om Döpelsen, o. s. w. En försmädelse, utwräkt af ursinnigheten emot det Högsta wäsendet, kann och bör wisserligen näpsas med alfwarsamhet, ehuru liten wärkan den ock må kunna medföra till skada på förnuftiga menniskor. Men är det wäl någon dödlig magts rättighet, att bestraffa detta brott efter höjden af dess moraliska wanart, det will säga att hämna Gud? eller är det blott menniskors rätt, och följakteligen blott Samhällsmagtens, att straffa däri det för dem skadeliga, som af exemplet följer eller kunde följa? Och i det fallet, bör en sådan galenskap, eller om man häldre will, en sådan sinnets wanart, straffas lika med ett menniskomord? Jämnför Prix de la justice et de l'humanité, par Voltaire, 10 Art. och Läsn. i Bl. Ämnen, N:o 29, 30, 31, p. 37. Cicero i sin afhandling om Lagarne ådagalägger, att hos de Romare war, under deras frihetsepoche, icke något straff utsatt för Religionsbrott, utan att sådant blef öfwerlämnat åt Gudarnes egen hämnd; och är det märkeligit att sjelfwe Kejser Tiberius, så raffinerad Tyrann han war, till hwars yrke det i sådan egenskap hörde, att öka brottmål, för att af dem sig efter behof kunna betjena, icke ansåg rådeligt att straffa Rubrius för det
Sida:Lagfarenhetsbibliotek V 1.djvu/4
Den här sidan har korrekturlästs
4
Missgjernings-Balken, 1 Cap. 1 §.
