andades renhet, själfbehärskning och fast öfvertygelse, allt detta tillsammans gjorde på hennes åhörare ett intryck, som var lika ovanligt som mäktigt. Ty genom sin logik lämnade hon dem intet annat val än att antingen antaga hennes slutsatser eller förkasta bibelns tydliga mening, och genom fastheten i sin eldiga och orubbliga öfvertygelse tvang hon dem att med hjärtat tro hvad deras förstånd redan gillat.
Det första möte jag var närvarande vid, står lika lefvande för mitt minne som hade jag bevistat det i går. Wilson Carlisle, samme man, som icke alldeles utan framgång försökt uppresa en frälsningsarmé midt i den aristokratiska engelska statskyrkan, besökte först de ryktbara Whitechapel- mötena och fru Booths möten i olika delar af London. Sedan han erhållit välsignelsen af ett rent hjärta, återvände han till sitt universitet och fylde allas våra sinnen med underbara berättelser om denna kvinliga predikant. Man öfvertalade mig att gå och höra henne. Full af fördomar gick jag till ett möte. Hela gudstjänsten stred fullkomligt emot de kyrkliga åsikter jag då hyllade, mot min teologiska uppfostran, mot traditionerna i min enskilda krets, och dock när fru Booth under en timmes tid hade talat om den Helige Ande såsom ett oundgängligt vilkor för framgångsrikt arbete, glömde jag fullkomligt mig själf. Mina blickar formligen hängde fast vid den vältaliga profetissan. Långt innan gudstjänsten var slut, hade alla mina fördomar försvunnit, och lusten att göra invändningar var för alltid borta. Och
