I pastorsbänken.
Och dock må vi aldrig glömma, att Catherine Booth icke med ens blef en predikant. Tvärtom. Hon berättar själf om de strider hon hade att genomkämpa:
»Måhända ha några af eder svårt att tro, att jag var en af de blygaste och räddaste lärjungar, som Herren Jesus någonsin frälsat. Redan fyra eller fem månader innan jag första gången talade offentligt, var kampen het, och jag hade en tid af hjärterannsakning och lidande att genomgå.
En dag, då jag låg sjuk, tycktes det mig, som om Herren genom sin Ande uppenbarade allt för mig. Det var ingen vision, det var en uppenbarelse för mitt sinne. Det syntes som förde Herren mig tillbaka till den tid, då jag var 15 eller 16 år gammal och första gången helt gaf honom mitt hjärta.
Och sedan minnes jag huru jag kastade mig på mitt ansikte inför honom och där i sjukrummet lofvade honom: ’Herre, om du vill återvända till mig såsom i forna dagar och ännu en gång besöka mig med din Andes maningar, så vill jag lyda, om jag än dör på försöket’. Men Herren återvände icke till mig genast. Han tillstadde dock mitt tillfrisknande och jag återtog mina vanliga plikter.
Ungefär tre månader senare gick jag till ett kapell (Betesda), där min man var pastor och där han just den dagen hade arrangerat en ovanlig gudstjänst. Redan då sträfvade han efter att finna ut något nytt, som kunde hjälpa honom att nå de utomstående. Denna söndag hade han öfverenskommit med de ledande, att kapellet skulle stängas och ett stort friluftsmöte hållas på en plats, som heter Windwill Hills. Men det föll sig så, att vädret blef ogynsamt, och man måste öppna kapelldörrarne. Trots den storm, som rasade där ute, voro omkring 1,000 personer närvarande, hvaribland åtskilliga predikanter och utomstående vänner.
