Af ofvanstående se vi huru Mr. och fru Booth erkände hvarandras olika begåfning. Metodismen hade sin Whitefield, predikanten, Guds väldige, som var i stånd att förmå människor att se och känna de ting han talade om, men om den icke hade haft någon John Wesley, – en lika skicklig organisatör som mäktig predikant – så skulle det icke varit mycket kvar af rörelsen, då den gode mannen en gång dog. Frälsningsarméns stora styrka ligger utan tvifvel i dess folks andlighet, men näst Gud är det dess organisation, som håller den samman och för den till ett öfver hela världen.
Mr. Booth älskade att predika. Han var därjämte en af sin tids mest framgångsrika själavinnare; men att predika för att blott och bart göra ett intryck på åhörarne och sedan afsluta gudstjänsten, var lika litet i hans smak på den tiden, som det är nu. Hela hans natur gick ut på att organisera arbetet allt efter som det utvecklade sig, och hans hustru var ense med honom i detta stycke. Detta ledde dem slutligen till att begynna serier af möten i Cornwall och Leeds, hvilka blefvo uppslaget till det säregna arbete, som senare börjades i East End och ur hvilket Frälsningsarmén vuxit fram.
Fru Booth klagar år 1864 i ett bref till sina föräldrar:
»Vi kunna icke komma åt massorna. De ha sådana grufliga fördomar emot allt hvad sekter heter, att de ej komma, förutsatt att det icke är något alldeles särskildt som drager dem. Må Herren visa oss hvad vi skola göra, som mest kan bidraga till hans ära! Jag inser mer än någonsin,
