platformen: ’Icke går det an att bedja sådant folk som detta, komma fram och böja knä här. Du kommer blott att göra dig själf till en dåre, om du gör det’. Ett ögonblick kände jag mig förlamad, men sedan sade jag: ’Jo, jag skall. Jag får icke göra det lättare för dessa än för andra. Om de ej känna sin synd så mycket, att de äro villiga att komma och böja knä här, så ha de ej utsikt att blifva till mycken nytta i Guds rike’.»
Människor ur alla samhällsklasser närvoro vid dessa fru Booths möten i Brighton, en plats som sedan Georg IV:s tid varit samlingsplatsen för Englands fina värld. De högre klassernas synd och själfviskhet uppväckte alltid fru Booths heliga och sanna vrede. Jag har aldrig hört någon människa yttra mera bitande, förskräckliga, sönderslitande ord än fru Booth, då hon talade till sina rika åhörare, och jag har ofta frågat mig själf: »Hvarför tåla de det af henne, då de som en man skulle lämna sin egen kyrka, för den händelse deras präster skulle våga predika på detta sätt?» Jag har blott funnit ett svar: hon talade från hjärtat, vädjade till samvetet och tvang dessa rika, världsliga, aristokratiska syndare att erkänna, att de ord hon yttrade i den Helige Ande voro sanna.
Åsynen af denna kvinna, stående ensam med sin bibel i handen, medan ansiktet – under trycket af de sanningar och öfvertygelser, som med sådan smärtsam hastighet banade sig väg öfver hennes läppar – återspeglade själsarbetet, var nog att afväpna all kritik och frampressa ur den öfverbevisade åhöraren: »Jag är mannen».
