i understödjandet af de förföljda armenierna hafva kväkarne gått i spetsen, och i dessa ädla företag ha ofta kvinnor gått allra främst. Kväkarne och Frälsningsarmén tillkommer den odödliga äran af att först ha insatt kvinnan på hennes rätta plats i Guds rike, och detta steg har mer än rättfärdigats genom de resultat, som vunnits såväl i fråga om själars frälsning som i annat arbete för mänsklighetens välfärd.
Denna fråga har, likt alla andra stora frågor, så småningom gjort sina landvinnigar, men först efter många hårda strider och mycket mörker och motstånd. Segern blef dock desto härligare, då Catherine Booth ur fördomens motsträfviga hand slutligen ryckte kvinnans rättighet att offentligt tala för Gud.
Få af oss kunna göra sig en föreställning om det bittra hån som slungades mot en Elisabeth Frys första ansträngningar, eller om det illasinnade motstånd som till och med Josephine Butler rönte under sitt tidigare arbete bland de fallna kvinnorna. Äfven Catherine Booth uppväckte, då hon först började offentligt predika, en storm af fientlighet från prästerskapets och pressens sida, ja till och med från Guds eget folk rönte hon motstånd. Endast tiden, hennes stora gåfvor och de oerhörda skaror, som strömmade till för att höra henne, samt Guds tydliga insegel och välsignelse tystade munnen på hennes fiender och nedbröt den okunniga fördomens och de kyrkliga traditionernas höga murar. Det var sannerligen lyckligt for kvinnans sak i
