lagstiftares, såväl som på evangelii förkunnares och andra offentliga talares läppar. Det är säkerligen ett hälsosamt tidens tecken, att allmänheten börjar fordra att mannen icke bör tillåtas gå fri, mottagas i societéten, äkta en ren, oskyldig kvinna och gälla som ett mönster, under det hans offer kastas ut, brännmärkta med ordet »fallna», kastas ut med sköflade lif, öfvertäckta af skam, dömda till en sorglig tillvaro och ofta till en förskräcklig död.
»Ehuru hon är död, talar hon», och det gör hjärtat godt att tänka på att medan hennes själ hvilar hos Gud, går fru Booths verk framåt i våra ädla institutioner för kvinnor och förverkligas hennes härliga tankar af en armé af själfförsakande kvinnor, under det att hennes ord indirekt bära frukt i andra religiösa eller till och med irreligiösa samfund.
Det var med sin hälsa hon fick betala alla dessa ansträngningar. Denna ädla kamp påskyndade hennes död. Jag minnes så väl hennes ord, där hon låg på sin dödsbädd:
»Ja, jag kunde ha lefvat längre, om jag sparat mig mera och varit mera rädd om min hälsa, än jag varit, i Herrens strid, men då kunde jag icke ha gjort så mycket för min Mästare, ej häller skulle jag kunnat dö med en sådan frid, som jag nu eger. Nu när mitt arbete är afslutadt, längtar jag att bli fri från denna stackars kropp, som alltid varit ett hinder för min ande».
Det är alltid så. Vi kunna icke nå vårt mål utan lidande. Stundom icke ens med mindre än
