beträffar naturlig jämlikhet tror jag mina åsikter hålla streck. Jag fruktar emellertid, att mitt bref blifvit alltför långt, ehuru jag på samma gång inser huru ofullständigt jag uttryckt mig.»
Vi se, att Catherine Booth redan tidigt hade
klara och bestämda åsikter i fråga om kvinnans
rätt att tala för sin Gud och att hon hade makt
öfver språket till att uttrycka sina tankar. Men
det var först efter hennes giftermål, när hon såg
huru hennes idéer höllo profvet i hvardagslifvet,
som hennes åsikter mognade till kristallklara, djupt
rotade öfvertygelser.
Pastor Booth och hans hustru arbetade år 1859 för Gud i Gateshead. I Newcastle, som ligger blott några minuters väg därifrån, höllo samtidigt två amerikanska evangelister, doktor och Mrs. Palmer, väckelsemöten. Mrs. Palmer tycks ha varit en märklig kvinna, full af den Helige Andes kraft. Genom sina originella föredrag och träffande anekdoter drog hon mycket folk, men väckte också mycken opposition. Bland andra som höjde sin röst emot henne, var en af grefskapets präster, pastor Rees. Denne utgaf en pamflett, i hvilken han på bibliska grunder skarpt angrep kvinnans rätt att predika. Fru Booth hade varit förhindrad att närvara vid Mrs. Palmers möten, men ryktet om dem nådde henne tid efter annan och det faktum att en kvinna spelade främsta rollen i detta drama intresserade henne ofantligt. När hon därför hörde talas om den pamflett, som pastor Rees utgifvit, kom hela hennes innersta i rörelse. I ett bref till sin mor,
