hvilken hon brukade anförtro alla sina bekymmer, farhågor och förhoppningar, skrifver fru Booth följande:
»Mr. Rees var en gång en kyrkans tjänare, och är nu pastor i en friförsamling, bestående af ungefär 1000 medlemmar. Jag hoppas han väntar litet, tills jag blir friskare. Om han skrifver någonting mer i samma stil, har jag god lust att resa till Sunderland och i ett föredrag gifva honom svar på tal. William säger, att jag skulle få fullt hus. Jag tror verkligen jag skall göra det, om han icke lämnar oss fruntimmer i fred.
Jag är viss om, att jag skulle gå i land därmed. Detta ämne skulle värma mig inför hvem som hälst. William plågar mig alltid med att jag borde börja hålla föreläsningar, och detta skulle sannerligen vara ett bra ämne att begynna med. Jag har beslutat, att han skall få svar».
Kort därefter skrifver fru Booth återigen till sin mor:
»Jag har verkligen utgifvit en broschyr till svar. Det har varit ett stort företag för mig, och den har blifvit mycket längre än jag först ämnade. Den omfattar 32 sidor. Då William kom hem och hörde hvad jag hade skrifvit, var han mycket nöjd därmed och uppmanade mig att fortsätta utan tanke på hur många sidor det blef, samt att behandla ämnet grundligt och göra en liten afhandling, som skulle öfverlefva denna strid. Det är nu allmänt kändt, att en kvinna anfallit honom och man är därför desto mer nyfiken. Jag hoppas jag gjort det bra. Mamma måste gifva mig en ärlig och opartisk kritik, alldenstund jag måhända ännu en gång måste gifva mig ut i denna strid, om jag lefver».
