Att se fru Booth under dessa förhållanden, var att se henne i hennes rätta element. Hon reste från plats till plats, förklarande rörelsen och bemötande kritiken, kastande motståndarnes lögner tillbaka på lögnarne och svingande Andens svärd bland folkmassorna. Sittande i en invalidstol (då hon var sjuk) anförde hon processioner. Hon besökte 59 städer, öfverallt talande till stora människomassor. Hon skref tidningsartiklar. Hon vädjade till magistraten i de olika städerna. Hon öfverbevisade de rika och bemötte deras invändningar. Hon nedgjorde ohållbara argument och afväpnade kritik och fördom med sitt vinnande sätt och sin oemotståndliga logik. Hennes mod var förvånansvärdt. Hennes energi utan gräns, hennes förmåga obestridlig. Hennes spiritualitet tillvann slutligen hennes sak sympati från biskopar och prästerskap, press och allmänhet.
Hon inskränkte sig emellertid icke till möten inom hus. Stundom stod hon ansikte mot ansikte med Englands mobb. Låt oss till exempel tänka på de beryktade gatu-uppträdena i Sheffield. Sheffield är Englands Eskilstuna; det har dock 20 gånger så många innevånare. Frälsningsarmén hade full rätt att marschera på Englands gator. Mr. och fru Booth beslöto därför att deltaga i en stor procession, som var arrangerad i Sheffield. Denna procession af frälsta drinkare och före detta slagskämpar var bestämd att fylla ett kapitel i religionsfrihetens historia. Processionen hade just passerat genom stadens hufvudgator, då slumkvarterens
