talade hon till några af de största åhörareskaror hon någonsin haft. Men hennes offentliga föredrag blefvo allt sällsyntare, och inom några få månader måste hon utbyta plattformen och predikstolen mot hvilstolen i spiselvrån, och slutligen måste tyvärr denna utbytas mot bädden – men från båda dessa platser höll hon några af de mest vältaliga trons, kärlekens och segerns predikningar, som hon någonsin hållit. Det är ingen öfverdrift att säga, att hela den kristna världen lyssnade för att höra det döende helgonets och krigarens sista ord. Hon kämpade, talade och skref nästan in i sista stund. Och då hon lämnade världen sitt sista budskap, var det lika klart och mäktigt som något af de föregående.
Hon svek ingen af sina öfvertygelser i dödsstunden. Hon »behöll tron» intill änden, ehuru fienden fruktansvärdt ansatte henne. I ett bref till en vän skrifver hon:
»Under mina sista pröfningar har jag lidit mycket af nedslagenhet och varit mycket frestad af fienden. Jag har nätt och jämt varit i stånd att behålla mitt tag om Gud och hans löften. Försynens mysterier är ett af satans farligaste vapen emot mig. Och dock vet jag, att lifvets alla 'hvarför' endast äro ekon af det 'hvarför' som frampressades för 1800 år sedan från Fadrens mest älskade Son. Jag vet också, att om inga mysterier funnes, skulle ingen tro behöfvas. Och dock när elden bränner hetare eller när mörkret tätnar, då hviskar satan: 'Hvarför?' O, att jag hade en tro, som icke bäfvade inför något känslans eller förståndets eller djäfvulens 'hvarför' utan lugn och oberörd ginge öfver det mörkaste Golgata! Bed någon gång för mig».
