det var här så många rörande scener utspelades. En scen som säkerligen blir historisk, om den icke redan är det, var då en deputation af utvalda män och kvinnor, vid slutet af ett viktigt stabsråd i London, reste till Clacton on Sea för att å alla sina kamraters vägnar försäkra fru Booth om deras kärlek till henne och deras trohet mot de principer för hvilka hon gifvit sitt lif. Deputationen fördes in i sjukrummet, och då denna skara starka män och erfarna kvinnor sågo sin gamla ledares drag, stormade tusen minnen inpå dem. De kände, att de höllo på att förlora henne, som på samma gång var deras vän och ledare, och de sjönko ned på sina knän rundt bädden, ur stånd att uttrycka sina känslor på annat sätt än med snyftningar och framstammade böner. Kommendör Howard, som på grund af sin långa erfarenhet inom Frälsningsarmén och sin allmänt erkända lämplighet för ett dylikt grannlaga uppdrag blifvit utsedd till deputationens anförare, förde ordet för sina kamrater. Fru Booth själf var mycket rörd öfver hvad hon hörde och såg. Tusen minnen trängde sig på hennes själ, då hon betraktade veteranernas tårdränkta ansikten, och det dröjde länge, innan hon kunde samla tillräcklig styrka för att svara; men hennes ord voro så sanna, och hennes slutsatser så klara och logiska, att vi måste anföra hennes tal nära nog i sin helhet:
»Mina älskade kamrater, jag kan endast säga, att jag skulle vara betydligt mera känslolös än jag
