Mrs. Booth-Tucker hade alltid varit sin moder särskildt hängifven. Hon var såväl hennes förtrogna som hennes vän. Ja, hon var mer. Hon var en alltid välkommen och ifrigt efterlängtad kamrat, då hon kunde slita sig lös från sitt eget ansträngande arbete för att sitta ned vid moderns sida. Det var därför helt naturligt, att hon skulle känna sig särskildt manad att trösta och vårda sin älskade moder under hennes sista dagar. Det var en outsäglig glädje för fru Booth att en person, så full af öm omtanke, erfarenhet och andlig insikt, skulle vaka vid hennes sida, då hon nalkades Jordans flod.
Det var hon som arrangerade alla samtal och besök och utöfvade ett sympatiskt och lugnande inflytande i det oroade hemmet. Det var också hon som tröstade och styrkte sin fader och sina syskon i deras jättelika ansträngningar att hålla arbetet vid makt, under det de voro frestade att gifva vika för det slag, som höll på att drabba dem. Alla kamrater i Frälsningsarmén äro denna hängifna dotter tack skyldiga för de anteckningar vi ha om de rörande scener, som hon nästan dagligen bevitnade i detta dödens rum, ty hon har med öm noggrannhet bevarat många af sin moders ord, som annars skulle gått förlorade, men som nu utgöra en trösterik skatt för oss alla. Intet under därför, att det var ett gripande ögonblick, då hon kysste sin moder till afsked och likasom de andra lofvade vara trogen intill änden.
Till Herbert, sin tredje son, som hon icke blott älskade, utan också beundrade för hans kärlek till
