Jag går med tro in i den mörka dalen. Jag blyges för mig själf i många hänseenden. Jag vill icke att hvad jag utträttat skall offentliggöras. Jag blyges för att jag gjort så litet. Hade jag blott haft mera tro, så skulle jag kunnat uträtta mycket mera.»
Hon tryckte ett just anländt bref från Mrs. Booth-Clibborn gång på gång till sina läppar och sade: »Min älskling! Min förstfödda flicka! Hon är en modig, härlig själ . . . Hon har rest upp en präktig, tapper skara.
Vi behöfva människor med någon begåfning, det är sant, ty eljes kunna vi icke nå folkets öra. Men ack, godhet, sanning och uppriktighet i det innersta är ändå det förnämsta.»
»Hvar är Fritz (kommendör Booth-Tucker)?» fortfor hon. »Det är en genomskinlig, helgonlik karaktär.» Hon tryckte hans porträtt till sina läppar och lämnade det tillbaka till sin dotter Emma. »Jag tror, att där uppe skall finnas en kopia af Stridsropet på det himmelska språket, och jag skall läsa det högt för Abraham, Noah, David, Job, Paulus och änglarne samt förmå dem att lyssna till omvändelserna, om de icke redan känna till dem. Ack, Eva», utropade hon, plötsligt vändande sig till sin dotter, »glöm icke den där mannen med handklofvarna! Sök reda på honom. Gå till Lancasterfängelset; tag någon med dig och sök reda på honom. Säg honom, att din moder bad för honom på sin dödsbädd, och säg honom, att de tio åren i fängelset blifva lättare med Kristus, än utan honom.
