stundande skilsmässan och alla omständigheter i samband därmed? Och omfamnade vi ej då hvarandra och sade 'farväl' på fullaste allvar? Herren har måhända velat bespara min älskling smärtan af ett nytt 'farväl' och därför tagit henne bort likasom i smyg.
Så godt hon kunde, stämde hon in, då vi sjöngo den gamla sången:
»Dig, Jesus, jag älskar i lif och i död,
jag prisa dig vill så i fröjd som i nöd;
när döden mig kallar, jag säger ännu:
Jag aldrig dig älskat, min Jesus, som nu».
Och sedan kysste hon mig och smög bort. Jag hade på de senaste dagarne, då hennes långa dödskamp pågick, känt mig nödsakad att bedja Frälsaren, att han i sitt förbarmande skulle öppna portarne, räcka ut sina armar och släppa henne in. Detta är just hvad som i själfva verket inträffat.
Och nu, hvad skola vi säga om den förlust vi lidit? Den första tanke, som uppstår, är den, att det är en förlust för hela världen. Hon älskade i en underbar bemärkelse hela människosläktet. Ingen olikhet i lefnadsförhållanden, folkras, kön eller ålder utöfvade något tryck på henne. Hvarhälst en mänsklig varelse var stadd i nöd – och hvar finnes någon, som icke är det? – framkallade detta hennes sympati. Om hon lämnade företräde åt någon, så var det åt den mest nödstälde.
Men jag får nu icke tillåta mig att skrifva om hennes karaktärs älsklighet, ty då skulle jag aldrig sluta. Jag ämnade blott säga, att i henne förlorade den vida världen en oegennyttig och storsinnad vän.
Jag behöfver icke säga, att Armén genom denna hemsökelse lider svår förlust. Det är fullkomligt sant, att hon var 'Arméns moder'. Detta hennes moderskap, nu nästan allmänt erkändt, hade, såsom så mycket annat inom Armén, uppstått utan någon särskild plan eller anordning. Andra
