kraftig, hennes intresse lika lefvande och till och med hennes sinne för humor lika vaket och friskt som i de dagarne, då hon genom sin vältalighet och sin allt förtärande kärlek förmådde tusenden att lyssna. Och i det ljus, som upplyste dödsskuggans dal, var intet mörker, utan frid och glädje, födt af det nya hoppet, att slutligen något praktiskt skulle göras för att förbättra de fattiges vilkor.
Det var fru Booth, som gjorde Armén till det stora medel den varit att uppenbara för världen hennes eget köns förmågor och resurser, och det var också fru Booth, som genom sin varma kärlek, sin styrka och sin klokhet kompletterade sin mans snille på ett sådant sätt, att de tillsammans blefvo i stånd att utföra ett arbete, hvartill intet motstycke finnes i vår tid.
Fru Booth var mycket mänsklig. Man kände aldrig att man behöfde klättra upp på en stege för att kunna tala med henne.
Hon var en stor engelsk kvinna — en af Englands största kvinnor under detta tidehvarf. Under drottning Viktorias regering ha endast tre kvinnor dött, efter hvilkas grafvar eftervärlden skall söka i Westminster Abbey, men efter alla tre leta förgäfves: Elisabeth Barret Browning hvilar i Florens; George Elliots graf ligger i norra delen af London, under det att fru Booths graf är att söka bland de många armé-grifterna i Abney Park. Och det är lika bra så! Öfver fru Booths graf borde byggas en helgedom, i hvilken pilgrimer från alla jordens ändar, som blifvit välsignade af hennes undervisning och inspirerade af hennes exempel, kunde bedja och prisa Gud för gåfvan af en så tapper och trogen anförare i striden.
Hon var apostel, men först och sist var hon moder. ’O, Mr. Stead’, utropade hon, strax innan jag skulle lämna henne denna sista gång, ’försök att väcka upp mödrar! Världen behöfver mödrar!’»
Det var ganska intressant att iakttaga den engelska och den utländska pressens hållning vid fru Booths död. Det är ingen öfverdrift att säga, det hela Englands press stod upp som en man för
