äfven ett oväldigt vitne. Det är i människan men för Gud, och det kan aldrig mutas eller nedtystas. Någon har kallat det 'Guds ande i människans själ', en annan 'Guds vikarie i människan', och det är säkerligen det underbaraste vi ega. Alla våra andra förmögenheter kunna underställas viljan; men icke denna. Den står upprätt och griper till vapen, närhälst vi öfverträda dess bud; det fins något inom oss som vitnar emot oss, då vi kränka dess värdighet.
Nu är det en fråga af stor betydelse för vårt andliga lif huruvida evangelium är ämnadt att befria oss från denna samvetets segrande makt och göra oss oberoende af dess föreskrifter eller om det har till uppgift att rena och upplysa detsamma och gifva oss kraft att lefva i lydnad för dess stämma. Låt oss skärskåda några få skriftställen angående denna sak. Först må vi då se till hvad som göres med samvetet i pånyttfödelsen. 'Huru mycket mer skall icke Kristi blod, hvilken genom evig ande har offret sig själf utan vank åt Gud, rena edert samvete från döda gärningar till att tjäna den lefvande Guden?' Ebr. 9: 14. Se också Ebr. 10: 22. För det andra skola vi se till hvilken tjänst samvetet innehar hos den omvände. På det att du må 'behålla tro och ett godt samvete, hvilket somliga hafva stött ifrån sig och lidit skeppsbrott i tron'. 1 Tim. 1: 19. 'Jag talar sanning i Kristus — jag ljuger icke; mitt samvete bär mig vitnesbörd i den Helige Ande'. Rom. 9: 1.
Det gifves många andra texter som tala för detta ämne, men de anförda äro fullkomligt tillräckliga då det gäller att påvisa det Paulus icke hade någon tanke på en vild, laglös tro, som föraktar samvetets domsrätt och talar om frihet, under det att dess bekännare är en slaf under sina egna lustar.»
Fru Booth har i »East London Evangelist» skrifvit en
uppsats med titeln »Segrande bön», af hvilken vi vilja anföra
en del:
»Jag fruktar, att få kristna veta hvad segrande bön
vill säga, och detta emedan de icke vilja gå in på de vilkor
