som på samma gång visa den skönaste undergifvenhet:
»Jag gick till kapellet på förmiddagen, men jag hade svår hjärtklappning och kände mig mycket svag. Jag tillbragte därför eftermiddagen till sängs. På kvällen begaf jag mig åter till kapellet för att gå till nattvarden, men jag var så sjuk, att jag knappt kunde släpa mig fram till altaret. Mr. Heady, pastorn, såg att jag mådde illa, och höll kalken åt mig».
På vägen hem blefvo plågorna så häftiga, att hon en lång stund måste stå stilla på gatan, under det att kallsvetten pärlade utför hennes panna. —
Huru djup hennes längtan efter ett rent hjärta var, kunna vi se af följande utdrag ur samma dagbok:
»Den 14 Maj 1847. Då jag i dag på morgonen läste Rowes ’Hjärtats fromma öfningar’, blef jag mycket välsignad och fick kraft att på nytt lämna mig i Guds hand för att göra eller lida allt hvad Herren täckes . . . .
Jag gjorde denna morgon ett nytt förbund med min Gud att vara mera helt uppgifven åt honom. O, att i sanning vara en kristen! Att älska Dig af hela hjärtat är min trängtan. Jag älskar Dig, men jag vill älska Dig mera. Om Du tar emot mig, är jag oändligt lycklig, om än all jordisk lycka är mig fjärran. Om Du är missnöjd med mig, kan ingenting i denna värld hugsvala mig! Du är all min glädjekälla, mitt lif, mitt allt, mina dagars fröjd och mina nätters tröst!»
Huru hon kämpade för sin affällige faders frälsning, se vi af följande dagboksanteckning:
»Jag blef i dag på morgonen mycket välsignad under min enskilda bön . . . Jag råkar stundom i ångest, då jag
