Sedan han talat om den aflidna såsom rådgifvare, vän och moder, tillade han dessa rörande ord:
»Om du hade egt en hustru, en älskande hustru, som
under fyrtio års tid aldrig gifvit dig verklig anledning till
sorg; en hustru, som stått vid din sida då du anförde
striden, alltid villig att kasta sig själf mellan dig och fienden
och alltid starkast, då kampen var hetast, och din älskade
stupat inför dina ögon, då är jag säker på att där skulle
finnas någon ursäkt för din sorg».
Jag skall aldrig glömma huru Generalen den
där oförgätliga mörka juldagen, då fru Booth låg
döende, lämnade sin älskades sida och, öfverväldigad
af sorg, kastade sig i en stol och, vaggande fram
och tillbaka, för sitt minne framkallade flydda tider.
Vändande sig till oss, som bevitnade och sökte
lindra hans våldsamma sorg, sade han: »Det är nu
nära 37 år sedan jag först träffade henne. Hon var
en härlig kvinna då — en älskande, modig,
själfuppoffrande själ! Sedan dess ha vi uthärdat
stormar af lidande tillsammans. Hon har alltid lidit.
Jag kan ej minnas en månad, då hon icke haft någon
ångest eller någon fysisk smärta att utstå, men
under allt detta har jag aldrig sett henne gifva vika
— hon har aldrig gifvit vika».
Dessa fem ord, frampressade af sorgens mäktiga hand ur en stark naturs bröst, beskrifva på ett träffande sätt denna kvinnas och makas karaktär. Då William Booth befann sig vid början af sin lefnadsbana, var det hans hustru, som uppmuntrade honom under alla de missräkningar och svårigheter
