som hopade sig omkring honom. Hon var hans ledstjärna, ofta hans rådgifvare, alltid hans andra, stundom hans starkare jag.
Af följande bref se vi huru hon ingöt hopp i
sin blifvande mans hjärta redan innan de voro gifta
och vid en tidpunkt, då han tycktes vara mer än
vanligt frestad:
»Käre vän!
Jag har läst ditt bref inför Gud och bedt honom klargöra för dig sin vilja. Och nu vill jag säga dig några ord till tröst och uppmuntran.
Om du vill låta bli att smärta mig, så upphör att fördöma dig själf. Jag är säker på att Gud icke fördömer dig, och om du kunde se in i mitt hjärta, så skulle du se hur vidt skild en sådan känsla är från mig. Grubbla icke öfver det förflutna! Låt det vara förgånget! Din önskan är att göra Guds vilja, och han skall leda dig. Bry dig icke om hvem som rynkar pannan, blott Gud ler emot dig.
Sådana ord som ’mörker’, ’melankoli’ och ’förtviflan’ sönderslita mitt hjärta. Gif ej ett enda ögonblick vika för sådana känslor! Gud älskar dig! Han vill uppehålla dig. Den tanken, att jag skulle öka din oro och förorsaka dig lidande, är nästan outhärdlig. Jag frestas att önska det vi aldrig hade sett hvarandra! Sök att glömma mig, för så vidt minnet af mig skadar din duglighet eller stör din frid. Om jag ej har något annat alternativ, än att antingen sätta mig emot Guds vilja, eller trampa på min egen jordiska lycka, så är mitt val gjordt. ’Ske Guds vilja!’ är mitt hjärtas ständiga rop. Jag frågar ej efter mig själf, men om jag blir orsaken till att du går vilse, skall jag aldrig mer bli lycklig!»
