med sig, då konferensen blindt och halsstarrigt vägrade att gifva honom det slags arbete, för hvilket han var utrustad — det såsom resande evangelist — men det faktum måste dock framhållas, att det var Catherine Booth, hans hustru, som afgjorde saken. Det är en gammal historia, som dock för salvationisterna är ständigt ny, ty det var själfva början till Frälsningsarméns historia. Pastor William Booths skilsmässa från metodisterna egde rum år 1861. Metodisternas Nya Förening hade det året sin konferens i Liverpool. Hans önskan att bli evangelist var väl känd för konferensen, och han hade omsorgsfullt framlagt sina skäl.
Detta kunna vi se af följande bref:
»Vår ställning är så svår, som den kan vara. Vi ha skäl att tro, att den årliga komittéen icke vill sanktionera planen med afseende på distriktet. Gör den icke detta, har William icke någon annan hederlig utväg, än att taga afsked och riskera allt, det vill säga, om det att lita på Gud för dagligt bröd, och då man gör hvad man tror vara hans vilja, kan kallas att riskera.
Presidenten har skrifvit för att få reda på de arrangement som gjorts med Newcastle-distriktet. William skall svara honom, och gillar han ej planen, skall jag råda William att taga afsked.
Du ser att jag är så nervös, att jag knappast kan skrifva. Saken är den, att jag icke är frisk. Därjämte är jag nästan förbi af trötthet och ängslan. Vi veta icke hvad vi skola göra.
William tvekar. Han tänker på mig och barnen, och jag uppskattar hans kärlek och omvårdnad, ehuru jag säger honom, att Gud skall draga försorg om oss, om han blott vill gå pliktens väg rakt fram. Det är egendomligt, att jag, som alltid brukade rygga tillbaka för detta offer, skall
