ögonblick bröts denna af fru Booth, som med beslutsamhet och helig förtrytelse i blicken reste sig upp. Konferensens medlemmar studsade då de hörde det enda men kraftigt utslungade ordet hon riktade till sin man: »Aldrig!»
Det uppstod en ögonblicklig paus, efterträdd af förvirring och huller om buller blandade utrop af förvåning och bestörtning.
Hvarje öga riktades mot den djärfva däruppe på läktaren.
Blotta tanken på att en kvinna skulle våga göra sin röst hörd i konferensen, och därtill för att protestera, väckte en utomordentlig bestörtning och rent af förbluffande såväl de vördade fädren därnere i salen, som kvinnorna på läktaren.
Men fru Booth! Ah, det var en sublim scen att se denna modiga kvinna som i denna stund tog en familjs öde i sin hand. Hon stod med blixtrande ögon och rodnande kinder framför de församlade. Evig, oåterkallelig beslutsamhet stod skrifven på hvarje drag i detta energiska och inspirerade ansikte. Hennes »aldrig» tycktes som en elektrisk stöt fara igenom hvarje hjärta.
Och hennes make! Han visade denna församling, som ville sätta en gräns för hans heliga nit, att hans hjärta och själ var ett med henne däruppe! Han reste sig från sin plats, såg på sin hustru, visade med sin hatt mot dörren och — döf för de rop af »ordning» som nu höjdes från allt flere af konferensens medlemmar — gick med fasta, manliga steg mot dörren.
