det mig som om Gud hade något mycket härligt i beredskap åt oss och som om han, då han pröfvat oss, skulle framställa oss som luttradt guld. Det är ej första gången jag, mänskligt taladt, för mitt samvetes skull gjort ett hopp in i mörkret. Naturligtvis finnes det människor som skola stämpla oss som fanatici därför att vi så envist gå vår väg rätt fram. Men jag är redo att bära korset och trampa på skammen, om Gud behagar låta något sådant komma öfver oss. Samma medvetande om rena motiv, som skulle sätta mig i stånd att bära människors pris, skall äfven uppehålla mig under smälekens dagar».
Under den långa, tröttsamma resan till London och under det ännu längre och tröttsammare sökandet efter Guds vilja i denna stora, kalla hufvudstad, var det William Booths hustru som uppehöll honom med sin förtröstan till Gud. Det var hon som dref honom framåt genom sin tro på hans kärlek till själar och på renheten i hans motiv.
Och på samma sätt var det under de mindre kriser som följde på denna stora i William Booths lif. Catherine Booth svek aldrig sin Gud eller sin make. Då inkomsterna voro små var det hon som företog sig att skrifva eller föreläsa för att hålla hungerns varg på afstånd — då sjukdom hindrade hennes man att förrätta sitt arbete, var det hon, som intog hans plats på platformen eller till och med i predikstolen. Ja, på själfva dödsbädden var det hon, som uppmanade sin man att skrifva boken om den sociala frågan, denna bok, som väckte uppseende i den politiska och sociala världen, liksom förut deras verksamhet gjort i den religiösa.
