någonsin utanför området för hennes inflytande, hvilket vi kunna se af fru Booth-Tuckers ord, då hon som barn fick i uppdrag att i moderns frånvaro se efter barnkammaren: »Jag brukade föreställa mig, att mamma var i rummet hela tiden och såg allt hvad vi gjorde, och det var till stor hjälp för mig».
Då jag förde befälet i Holland, brukade jag gärna stanna inför den väl bekante målaren Ary Scheffers taflor. Han har målat några af de mest rörande scener ur vår Frälsares lif, som måhända någonsin blifvit satta på duk. Utmärkande för dessa taflor är kvinnogestalternas skönhet och behag, men på alla hans målningar, de må vara evangeliska eller icke, finnes där alltid en gammal vördnadsvärd gestalt med ett ansikte skönare och ljufvare än någon annans. Det är hans moders ansikte.
På samma sätt var det med fru Booths barn. Hennes ansikte och hennes gestalt stod alltid för dem. Ända till sin död delade hon hvarje sorg och hvarje glädje med dem samt deltog i alla deras sträfvanden. Och i alla deras drömmar om lif och lycka var alltid hennes älskade gestalt med. Barnens förhållande till hvarandra var lika ovanligt som deras kärlek till modern var djup. Barnkammaren var deras krigsskola. Här lärde de sig att inse sina fel och att på sin moders knä tillkämpa sig seger öfver själfviskhet och barndomssynder. Det var också där, som de lärde sig sjunga, tala och leda möten. De voro »kapten» i tur och ordning; en stol tjänstgjorde som platform,
