Min hämd sitt offer valt, och Asmuns lif skall gälda
De tårar Schytien sett för dotterns otro fällda.
ODEN.
Hans trolöshet var stor, jag nekar ej hans brott.
YNGVE.
Hans dotters mer ännu; hans dotter längre gått.
O du, som evigt gör min sällhet eller smärta,
Du afgud för min själ, du var då qvinna blott!
Frånvarelsen hos dig, som andra allt förmått,
Och sveket fann en väg till sjelfva Thildas hjerta!
Hon var då, äfven hon, som hopen af dess kön,
Förföriskt öm, och falsk! föraktelig och skön!
ODEN.
Hon älskade dig dock.
YNGVE.
Jag trodde det, bedragen.
Dess kärlek var den sol, som lifvade min vår.
Det fans, — så var min själ af hennes blick betagen,
Ej någon dygd så hög, ej någon bragd så svår,
Bland fäderna berömd, af hjeltar företagen,
Dit jag, på hennes vink, ej följt i deras spår.
Hon skulle gjort mitt namn kanhända värdigt dagen.
O, villans ljufva tid! o, mina förra år!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/100
Den här sidan har korrekturlästs
— 68 —
