SJUNDE SCENEN.
ODEN. YNGVE. SIGURD.
SIGURD.
Drott, faran är förhand, och striden kallar oss.
Från våra högsta fjäll, vid nattens tända bloss,
Man ser, med romerskt hot, de höjda vapnen ljunga,
Och hör af hofvars dån de vida fälten gunga.
I lägret, bland ditt folk, man Thildas fader ser,
Med redan väpnad arm, och följd af sina svurna,
I åtbörd och befäl förråda mer och mer
De trolösa förslag, ej längre hemligt burna,
Som han en vådlig vigt af år och tårar ger....
ODEN, med bestörtning.
Han? Asmun? han som nyss.. J Gudar! hämnen er!
Du går, bedragna far! att svekets följder lära.
SIGURD.
Han talar uppenbart om Rom, dess segrars ära,
Dess mildhet och dess tro mot dem det underlagt;
Om vådan af dess hat, om den att vapen bära
Emot en öfvad här af öfverlägsen makt.
Men Schyten vaknat har; han hotas, han vill strida;
Han hatar romerskt ok; hans kung är honom kär;
Hans enda skäl till knot, hans enda saknad är,
Att icke se den prins, som fordom, vid hans sida,
Gaf styrelse och kraft åt vapnen som han bär.
Med jemna leders tyngd han sig i fältet kastar,
