Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/112

— 80 —

J Gudar! med hvad brott förtjenar man då den?
(Till Oden, med nästan förqväfd röst, och i det han räcker honom sitt svärd.)
Kan du, för bojans tyngd, så straffa mig, så döda.
Om ej, — så spara ord, och slit ej sår som blöda!

ODEN.
Lägg bort ett qval, barbar, som då sig yppa bort,
När du mot kung och folk lät hämdens känsla råda.
En själ, nog litet stolt att stämpla och förråda,
Är lätt föraktlig nog, att ångra hvad hon gjort.
En bof var alltid feg; förrädarn, alltid svag,
Förskräcks, den första sjelf, af blixten som han tänder.
Om en af oss förtjent att straffas, är det jag,
Som tryggats vid en makt, förtrodd i dina händer,
Som väntat ädelmod ifrån ett vilddjurs bröst.
Njut segern af det svek, som kröner dina dagar:
Se Schytien under ok; ur bojan hör dess röst,
Vid fallet af dess thron, dess tempel och dess lagar;
Förena sjelf din arm med härjarns eld och svärd,
Och mätta fullt en hämd, som är ditt hjerta värd!

ASMUN.
Far fort; jag har förtjent att jordens afsky vara;
Men du är far som jag: se der hvad jag kan svara.

(Han