(Han tar Thilda vid handen och för henne fram till Oden).
I denna böjda hamn, af långsamt qval förtärd,
Säg: känner du den brud, som var din son beskärd?
THILDA, till Oden.
Ja prins, mig tillhör nu för dina fötter falla;
Du äger denna rätt, i dag, af Thildas brott.
Hör opp att Gudars blixt på Asmuns hjessa kalla,
Se här, och hämna dig, det bröst, som dig förrådt.
Den boja man dig gett, skall ej din hämd fördröja,
Min hand är fri ännu, och döden är min lag;
Må till ditt hjerta blott min sista suck sig höja,
För en förtviflad far, bedragen liksom jag!
Prins, jag förföljde dig, jag såg mig förolämpad.
Min kärlek för din son, försmådd, men icke dämpad,
Se der det afgrunds-frö, som brottets ursprung var.
Jag ensam det begått; jag har förledt min far;
Han har ej stått emot min åsyn och min smärta.
Hans ålderdom, hans dygd, hans ädla tankesätt
Måst vika för den hämd, som ropat ur mitt hjerta,
För känslan af förtryck, förakt och oförrätt.
Hvad vill du? han är far; naturen tar sin rätt.
Han följde hennes lag, och har ej kunnat tänka
Det vore kungars rätt att mensklighetens kränka.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/113
Den här sidan har korrekturlästs
— XX —
Leopolds Skr. I. Del.6
