Men ditt försåt, din hämd, ur hvilka skäl de flutit,
Då uppenbart och sant din ånger visat sig,
Är Oden än tillreds, att glömma hvad du brutit:
Ett enda vilkor blott, och han förlåter dig!
ASMUN.
Befall. Du har hos mig ej något mer att skona.
Min dotters hand, — mitt lif, — hvad offer fordrar du?
Skänk Asmun blott ett sätt att sina brott försona,
Och tro han köper glad, om det kan ske ännu,
Med allt sitt blod igen din frihet och din krona.
ODEN.
Svär då vid fädrens mull, vid de odödlige,
Vid denna dotters dar, hvars öden du begråter,
Vid dina egna brott, vid mig som dem förlåter,
Att aldrig Thildas hand skall ägas af Pompé!
POMPÉ.
Hvad raseri!
ODEN, till Asmun som synes häpen.
Välan: förråder du mig åter?
Du tvekar?
ASMUN, efter någon tystnad.
Icke mer. Jag svär det skall ej ske!
(Han går med häftighet bort af Scenen.)
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/119
Den här sidan har korrekturlästs
— 87 —
