Jag var ej hittills van, i ett besegradt land,
Af den jag länte skydd, att förolämpad vara...
Förlåt, jag önskar er ett hatadt minne spara...
Men Thilda, har hon glömt åt hvem hon skänkt sin hand?
Om hennes löftens tro jag värdigare dömde,
Och väntade mig ej den hälsning hon mig gömde.
THILDA.
Du har min älskare, Pompé, i dina band.
Du går med hämdens brott att dina lagrar fläcka;
Begär du att hans brud, bland dina bödlars tropp,
Skall på hans fallna thron, hans blodbestänkta kropp,
En hand, med tårar sköljd, till din belöning räcka?
Begär du...
POMPÉ.
Jag begär, att man mig ej bedrar,
Att sina eders vigt man bättre öfverväger;
Att skonas för en skymf. Om man Pompe betar
Den rätt han till er hand, af Asmuns löften äger,
Så vet han nyttja den, som han af segern har.
THILDA.
Hvad seger! hvilken rätt! jag dig förstår, barbar.
Af ett förräderi ditt hjeltemod sig hedrar!
Jag ser din föresats, och jag är värd min lott.
Men tänk ej, oansedt min svaghet, mina brott,
Att till en undanflykt mitt hjerta sig förnedrar.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/123
Den här sidan har korrekturlästs
— 91 —
