De löften jag dig gett, jag dem fullborda skall.
Med segern, tag den hand hon dig till byte lemnat,
Men färgad af mitt blod, men känslolös och kall,
Men sådan Yngves brud dig den från början ämnat:
(Hon drar fram en dolk, som hon höjer emot sitt bröst.)
Se här din stund, Pompé. Min hand är din, — befall!
POMPÉ, rycker dolken ifrån henne.
Håll, grymma! Är då allt i dessa fasans länder
För mensklig känsla dödt, och för naturens röst?
Om blod är det du vill, så vänd mot detta bröst
Det jern, för mordet gömdt, som väpnar dina händer.
Släck ut, i dödens natt, den kärlek du bedrar.
Sen du förrådt den prins, hvars dyrkans mål du var,
Sen du till bojans blygd din konung förödmjukat,
Sen du med ånger fyllt en åldrig faders dar,
Så krossa, fyllest grym, det verktyg som du brukat,
Och lägg ännu en hämd till den du smakat har.
Se der den kärleksfest, min seger skulle kröna!
Men mins att allt är här min vilja underlagdt:
Om hvad jag gjort för dig du vägrar att belöna,
Till minsta spara mig, förmätna, ditt förakt,
Pompé ej danad blef att denna känsla röna.
Om han har svaghet nog att ömma dina qval,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/124
Den här sidan har korrekturlästs
— 94 —
