FEMTE AKTEN.
Ett Altare synes i fonden.
FÖRSTA SCENEN.
ODEN. ASMUN.
ASMUN.
Hör mig i Gudars namn, jag dig vid dem besvär:
Om du för son och folk en öfrig känsla bär,
Och om ditt eget väl ännu din omsorg äger,
Var ej förloradt stor, var ej förtvifladt djerf,
Gör ej ett vågsamt steg, som för till ditt förderf.
Du ser den vaksamhet, som rår i Romarns läger.
Tror du Pompé så lätt kan öfverrumplad bli?
En tropp, af flykten spridd, en arm med möda fri,
Se der, mot Romarns här, den makt du har att föra.
Var hjelte, men var vis; betänk: hvad kan du göra?
ODEN.
Dö, ― eller hämnas, ― kort: mitt val är öfverlagdt.
Mitt steg förtvifladt är, men mitt beslut är sagdt.
Den ej försaka vet sin trygghet för sin ära,
Är född att bojans tyngd, ej född att kronans bära.
Är då min ära trygg? är då mitt öde sällt?
Jag ser mig släpad sjelf, en fånge på de fält,
