Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/131

— 99 —

Och tycks, med rysligt hot, hans öde förespå,
Förhindrar, af hans folk, att hvem det vara må,
Hans bojas vittne blir, och till hans åsyn tränger.
Den ende Sigurd blott, som, genom gåfvors makt,
Den snikna Romarns tro med vådlig möda vunnit,
Ett hastigt ögonblick till heligt samtal funnit...

THILDA.
Han honom sett? Välan, hvad har han gjort och sagt?

ASMUN.
Att af hans olycksfall, hvad djupast honom sårar,
Är Thildas trolöshet, dess glömska, dess förakt.

THILDA.
I Gudar, J som sen mitt qval och mina tårar!
J vittnen, det är nog, med detta hjertats röst,
Om nånsin dessa brott förnedrade mitt bröst.
Nej, det för vida går; jag bär ej denna smärta.
Vi måste se hvarann, och villan skingrad bli.
Pompé beviljar det, af nåd, af barbari,
Af hvilka dolda skäl, som verkat på hans hjerta.
Ja, det är tid, min far, att Thilda gör sig rätt.
Med fröjd och undran hör den tidning hon förkunnar:
Mer mensklig, eller grym på mera hemligt sätt,
Pompé med Odens Son ett samtal henne unnar.
Han skall bli undervist om hennes tänkesätt,
Skall känna, om i tro er dotter kunnat brista;