Men för en olycklig, som ber att slippa sig,
Är Rom förutan svärd, — och himlen utan dunder!
(Han nalkas Thilda med sakta gång och röst.)
Jag trott, på dessa rum, att finna döden blott, —
Och väntade mig ej en grymhet — öfver denna.
Men lifvet har för mig ännu ett straff att känna!
Hvad vill du? kommer du till pris för dina brott,
Att stänkas af det blod du skymfat och förrådt?
THILDA, med tårar.
Till denna nedrighet, tror du mig skyldig vara?
Tror du din brud i stånd, att dessa brott begå?
YNGVE.
Stod jag i bojor här, om det ej vore så?
En throns förlust, en fars, ett folks, min egen fara,
Ger hon mig ingenting att Thilda förebrå?
Gå, hjerta utan dygd, gå, dina tårar spara!
Gå, smäda ej mitt fall med dina tvungna qval,
Och tänk ej, dubbelt falsk, din trolöshet försvara
Med den förställda suck, du stjäl från min rival!
O du, som var mitt allt, du som jag hata borde,
Som jag ej glömma kan! o du, med hvars behag
Den känslan ammad blef, som dödar mig i dag,
Det var då så som du det hjertat lyckligt gjorde,
Som gaf sig utan konst, och utan undantag?
Du vet om allt för dig min kärlek företagit.
Den glans jag, ung ännu, af vapnens mödor dragit,
De nya bragders lof jag sökt i nya krig,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/136
Den här sidan har korrekturlästs
— 104 —
