Svär, — om din tro är sann, och dina tårar rena,
Svär då, vid dessa band, som jag för din skull bär,
Vid detta altare, som borde oss förena,
Vid himlen, — utan mig, att aldrig synas der!
THILDA, efter något uppehåll.
Välan, — jag känner det — det är din död jag svär.
Du vill det; — tag min hand; förenom våra öden.
Jag svär att vara din, allena din, i döden:
Och att med egen hand förr sluta mina qval,
Än släpas ur din famn, ett rof för din rival.
YNGVE.
Nej räds ej denna lott, din fruktan sträcks för vida.
Om ej, af öfrigt hopp, en skymt bedrar mitt mod,
Är denna svärdets rätt, att bjuda om vårt blod,
Ännu, med svärdets makt, oss öppen att bestrida.
Känn, för min bojas hämd, hvad Oden vågat har:
En hälft af samma här, som nyss ur fältet jagad,
Sökt, undan segrarns glaf, kring bergen sitt försvar,
Församlad, från sin flykt, af Sigurd och min far,
Sig närmar dessa rum, till än en strid ledsagad.
Jag känner Schytens arm, då hämden honom för,
Då det är Yngves band, han väpnar sig att bryta.
Kanhända är det nu Pompé som darra bör.
THILDA.
I hvilka ödens hopp sig mina sorger byta!
Tan, Gudar, tan emot de löften jag er gör...
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/141
Den här sidan har korrekturlästs
— 109 —
